Tysklands expansionssträvanden i Europa mot slutet av 1930-talet förde världsdelen in i en hotande situation. Den mångskiftande politiska och militära verksamheten kulminerade i augusti 1939 i en nonaggressionspakt mellan Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunion i vars hemliga tilläggsprotokoll Finland ansågs höra till Sovjetunionens intressesfär. På hösten 1939 inledde Sovjetunionen en serie åtgärder som ledde till att landet fick militärbaser i de baltiska länderna och man framlade också krav på finska områden för att effektivera Leningrads säkerhet. Förhandlingarna slutade dock resultatlösa och 30.11.1939 överskred de sovjetiska styrkorna vårt lands gränser på flera ställen. Vinterkriget hade börjat.
En strid som räckte 105 dagar började. Finlands dåligt utrustade men väl skolade fältarmé avvärjde de överlägsna sovjettruppernas anfall i Ladoga-Karelen och Norra Finland. Den överlägsna fienden lyckades dock genom ett storanfall som började i mitten av februari 1940 genombryta huvudförsvarslinjen Mannerheimlinjen på Karelska Näset och försvararen måste retirera till Viborg-Vuoksen-linjen.
Finland måste strida under ytterst svåra förhållanden nästan ensamt. Nationens resurser var slut när man på politiskt håll lyckades skapa kontakter för underhandlingar, vilka till slut ledde till att freden slöts i Moskva 13.3.1940. Enligt fredsfördraget måste Finland överlåta Sydöstra Finland, delar av Salla och Petsamo samt hyra ut Hangö-området.
Under vinterkriget stupade på fronten eller avled i hemtrakten nästan 25 000 och sårades ungefär 45 000 män och kvinnor.